26 februari 09
Det finns 3 personer som stöttar mig och förstår mig. Och inte bara trycker ner mig för mina val i livet. Vad jag väljer att göra är min ensak, men när jag förklarar säger ni att det är bortföklaringar och att jag inte kommer hålla vad jag lovar. Men hur kul är det att göra som man sagt, när det inte verkar som någon uppskattar det, inte någon överhuvudtaget, trots jag vänder ut & in på mig själv för att räcka till.
Visst jag tycker verkligen om mina kompisar, och jag skulle göra allt för dem. Men när ska jag ha tid för mig själv, när ska jag ha tid till att njuta av tiden och inte bara stressa runt för att hinna träffa alla, och jag ska pussla ihop allt och fixa och trixa med alla. Men guess what, jag är trött på att springa runt som en galning efter alla för annars talar dem skit om mig. Visst tala skit om mig då!
Jag är inte mer än människa, och det känns så jävla omoget att sitta och skriva, jag vill inte förlora mina kompisar. (är man såpass vuxen nu, så passar inte det uttryck och handlingar man använde i 5an.) men jag kan inte beskriva det på något annat sätt. När ska folk förstå att jag inte lämnar er, jag bara flyttar. visst jag kan välja att bo kvar. Och jag vill inte flytta så långt från alla vännner. Men samtidigt vill jag flytta, för jag vill inte vara kvar i halmstad där det knappt finns något att göra. Utbildningen är inget jag är förtjust i. där det konstant är bråk med någon. Jag orkar inte det, jag behöver en paus. Jag är så trött i mitt huvud på allt det här. Fast jag älskar mina vänner LIKA mycket som jag älskar min pojkvän (fast på olika sätt) så säger jag take it or leave it. Jag försöker och försöker, men alltid är det något jag gör fel. Det som de flesta beskriver så är det jag som sabbar oftast. okej, tyck så då. men varför vill ni umgås med mig då?
jag förstår vad ni menar, men förstå mig med.
Visst jag tycker verkligen om mina kompisar, och jag skulle göra allt för dem. Men när ska jag ha tid för mig själv, när ska jag ha tid till att njuta av tiden och inte bara stressa runt för att hinna träffa alla, och jag ska pussla ihop allt och fixa och trixa med alla. Men guess what, jag är trött på att springa runt som en galning efter alla för annars talar dem skit om mig. Visst tala skit om mig då!
Jag är inte mer än människa, och det känns så jävla omoget att sitta och skriva, jag vill inte förlora mina kompisar. (är man såpass vuxen nu, så passar inte det uttryck och handlingar man använde i 5an.) men jag kan inte beskriva det på något annat sätt. När ska folk förstå att jag inte lämnar er, jag bara flyttar. visst jag kan välja att bo kvar. Och jag vill inte flytta så långt från alla vännner. Men samtidigt vill jag flytta, för jag vill inte vara kvar i halmstad där det knappt finns något att göra. Utbildningen är inget jag är förtjust i. där det konstant är bråk med någon. Jag orkar inte det, jag behöver en paus. Jag är så trött i mitt huvud på allt det här. Fast jag älskar mina vänner LIKA mycket som jag älskar min pojkvän (fast på olika sätt) så säger jag take it or leave it. Jag försöker och försöker, men alltid är det något jag gör fel. Det som de flesta beskriver så är det jag som sabbar oftast. okej, tyck så då. men varför vill ni umgås med mig då?
jag förstår vad ni menar, men förstå mig med.
Kommentarer
Fridha
Tycker du gör helt rätt i vad du gör, hade jag fått den möjligheten som du fått att flytta o börja om lite hade jag också tagit den. Vännerna försvinner ju inte - om dem är riktiga utan dom bara följer med.
Anonym
fy fan va tråkigt liv du verkar ha... släpp loss lite jävla tönt
josefina ersing
Synd att folk ska fördärva för andra. Jag håller med Fridha. De riktiga vännerna finns kvar ändå!
Trackback
